Lunedì è stato investito il mio gatto Enzo di due anni. L’abbiamo trovato sui gradini fuori casa quando siamo tornati a casa. La sua gamba posteriore era rotta ed era chiaro che soffriva molto. Posso ancora sentire il suo lamento straziante quando ha saputo che stavamo tornando a casa. Corse dal veterinario dove fu ricoverato e il giorno dopo dovette sottoporsi ad un intervento chirurgico estensivo con placche metalliche, viti e coda amputata. Il giorno dopo, mercoledì, lo abbiamo riportato a casa. Sembrava che stesse bene, date le circostanze. Ci vediamo domani. Ho notato che sbavava copiosamente e non mangiava né beveva da un po’. Entra con lui e si scopre che ha l’itterizia e nonostante i tentativi di terapia d’urto, il suo corpicino si arrende. L’abbiamo preso da mia cognata che ha salvato un gruppo di gattini da una morte prematura in una fattoria dove sicuramente sarebbero stati decapitati. Non aveva molte settimane quando è venuto da noi, il che ha portato anche lui a legarsi così strettamente con noi. E noi con lui. Aveva così tanta personalità. Ascoltò il suo nome. Sentiva sempre quando parcheggiavo la macchina e mi veniva incontro. Veniva sempre e si sdraiava sulle mie ginocchia non appena era dentro e sul mio lato del letto quando era ora di andare a dormire. Ho perso mia madre quando avevo quattordici anni. Oggi ho trent’anni e lavoro come agente di polizia, quindi la morte e la tristezza non mi sono estranee. Ma questo maledetto gatto era tutto ciò che avevo sempre desiderato in un animale. Lui era il mio migliore amico. E ora mi sento completamente distrutto, non piangevo così da più di dieci anni. Il mio migliore amico mi è stato portato via e non so dove indirizzare tutta la tristezza che trabocca. Per finire, abbiamo preso un gattino solo due settimane fa in modo che potessero divertirsi a vicenda. Avevano appena cominciato ad accettarsi a vicenda e iniziarono a scherzare insieme quando accadde l’incidente. Quindi ora ho un gattino che merita amore e attenzione, ma posso solo vedere cosa avrebbe potuto essere e sono disgustato al pensiero di provare a sostituire il MIO dolce piccoletto. Cerco di consolarmi con il fatto che la sua vita troppo breve è stata piena di gioia, calore e amore. Ma non appena penso a lui completamente apatico, rasato e con la coda amputata, mi viene un fallimento. Passeremo ancora tanti anni insieme. TLDR; il mio amato gatto si è addormentato oggi e non so come riprendermi. Aiuto.
https://i.redd.it/dzmgwvonrc5d1.jpeg
di Yaegahara
9 Comments
att du blir så här påverkad är i min värld ett friskhetskvitto, ditt jobb har inte gjort dig fullständigt avtrubbad än. jag har haft många husdjur genom åren och jag väljer att se det som att jag gav dom den bästa möjliga tillvaron och när det är min tur att passera regnbågsbron så kommer dom vänta på mig
❤️
Klyschor existerar av en anledning, och det tycker jag framförallt gäller “tiden läker alla sår”. Sorgen av att tappa ett husdjur är något som lätt undermineras, framförallt som man, men som ChaoticEvilRaccoon skrev så är det absolut ett friskhetskvitto att du känner såhär. Jag kan själv bli tårögd av ens tanken på att tappa min katt och det blir lätt så när man älskar någon, djur eller människa. Det får ta den tid det tar och gråt så mycket du kan, det och att prata om det är det bästa sättet att komma till ro med det som hänt.
Jag tycker inte du ska försöka se det som att du ska “komma över” och ersätta honom, utan försök kanske istället se det som att acceptera vad som hänt och komma ihåg alla fina stunder och vilket fint liv han fick. Ingen behöver ersätta honom, han kan alltid ha den platsen i ditt hjärta och det kan även finnas plats för fler katter. Sorg är bara kärlek som inte har någonstans att ta vägen, som jag läste häromdagen.
Jag är så ledsen för din skull, för din katt och kattunge.
Men när du säger att du inte vet hur du ska komma över detta, det gör du aldrig. Sorgen kommer alltid finnas där även om den med tiden blir lättare att bära, sedan tro inte att det blir enklare imorgon eller nästa vecka. Låt det ta tid, för mig är det enklare med smärta psykisk och fysisk om jag vet att den kommer vara där. Då kan jag förvänta mig smärtan och där med inte låta den ta över. Med tiden kommer det bli lite lättare och med mycket tid en sorg som primärt påminner om det fina och inte bara saknaden.
Man kan säga att man lånar djur. Man har dom ett tag och sen blir det alltid sådär jobbiga avsked. Tyvärr blev det där alltför tidigt. Vet exakt hur det är. ❤️
man kan aldrig ersätta sina älsklingar på något vis, men försök att hitta tröst i kattungen och gosa mycket. det hjälpte mig mycket att ha en hund kvar när mina första två hundar gick bort. det är så svårt, särskilt i början, men försök alltid påminna dig själv att du gav din lilla kille ett så himla fint liv med mycket kärlek och trygghet. känner verkligen så oerhört med dig när jag läser det här inlägget, tänker på dig och beklagar verkligen sorgen så innerligt
Det finns ett väldigt bra citat från Nalle Puh angående det här. “How Lucky I am to have something that makes saying goodbye so hard.”
Min katt somnade också in idag strax efter lunch.
Han vaknade igen alldeles nyss.
Jag läste ditt inlägg och tittade mot stolen där min lilla kattkille ligger och sover efter ha fått middag. Han är min kärlek och min vän. Inga ord kan beskriva hur dåligt jag mådde bara av tanken att han kan försvinna från mig. Inte av ålder efter ett långt och lyckligt liv tillsammans, utan snart, imorgon, av orsaker jag inte kan påverka. Det blev som ett svart hål i bröstet. Jag beklagar verkligen din sorg.
Ingen kan ersätta din kamrat. Den nya kattungen kan aldrig fylla det hålet som Enzo lämnade, men det var aldrig hans syfte. Han kommer växa upp och skapa nya minnen med dig. Inte för att ersätta minnena av Enzo, utan för att löpa parallellt med dem.