**Så har kulturen tagit plats i de olympiska spelen**
När OS i Paris invigs senare i veckan gör breakdance entré som ny gren. Det är långt ifrån första gången som ett kulturuttryck ges utrymme på den olympiska arenan. Exemplen är flera – från poesi och skulptur till arkitektur och rytmisk gymnastik.
– OS har alltid haft en lite upphöjd idé om vad idrott ska vara, säger idrottshistorikern Jens Ljunggren.
Den 7 augusti kan Sverige ha en ny OS-guldmedaljör. Vid det laget kanske redan i friidrott, simning eller någon annan av de klassiska grenarna. Men just denna dag är det final i skateboard freestyle park, dit förhoppningsvis Hampus Winberg har tagit sig och kan knipa den ädlaste medaljen. Skateboard introducerades för tre år sedan i Tokyo, och får väl i och med tävlingarna i Paris anses som etablerad OS-gren.
Redan här kanske någon idrottspuritan börjar skruva på sig. Skateboard, är inte det kultur snarare än sport? Vänta bara, helt ny gren i Paris är breakdance, eller breaking som det heter egentligen. Och här pratar vi väl i ännu högre grad om kultur, nämligen hiphop. Den 9 och 10 augusti gör b-girls och b-boys upp om dam- respektive herrmedaljerna på Place de la Concorde.
Såväl skateboarding som breaking är högst fysiska grenar som kräver sin atlet, och båda har alltid på olika sätt tävlats i, men de saknar idrottens typiska mätbarheter: först, snabbast, längst, högst. Här står i stället konstnärligheten i första rummet. Men detta är på inget sätt nytt, OS har i alla tider vimlat av grenar där det estetiska uttrycket har skilt vinnare från förlorare. Simhopp, dressyr, konstsim och gymnastik är några. Eller surfing, också det introducerat i Tokyo-OS, som hänger med till Paris i år. Och konståkning, för att ta ännu en gren i gränslandet mellan idrott och estetik, som debuterade på OS-programmet redan 1908 i London (16 år innan vinter-OS hade uppfunnits) och där svenske Ulrich Salchow belönades med guldmedalj.
Gränserna mellan estetisk och fysisk prestation, eller rent av mellan konst och idrott, har alltså under hela den olympiska historien varit flytande. Men i och med de olympiska spelen i Stockholm 1912 och fram till London-OS 1948 tävlades det faktiskt i helt och hållet konstnärliga grenar: skulptur, arkitektur, litteratur, målningar och musik. OS-generalen Pierre de Coubertin ville med dessa markera att de olympiska spelen var något helt annat än vanliga världsmästerskap. Verken i de konstnärliga tävlingsgrenarna skulle ha idrottslig koppling, precis som det vinnande litteraturbidraget i Stockholm 1912: ”Ode au sport” författat av Georges Horhod och M Eschbach. Senare visade det sig att författarnamnen var pseudonym för OS-generalen själv, Pierre de Coubertin. Som belöning för sina ansträngningar att lyfta in kultur i de olympiska spelen kunde han alltså lägga in en guldmedalj i sitt vitrinskåp.
– OS har alltid haft en lite upphöjd idé om vad idrott ska vara, säger Jens Ljunggren som är professor på historiska institutionen vid Stockholms universitet, särskilt inriktad på idrottshistoria. Det går tillbaka till de grekiska gamla idealen om de harmoniska manskropparna som man då dyrkade och som sedan inkorporerades i 1800-talets nationalism. De olympiska spelen har estetiska konnotationer i sin grund, så att säga.
– De här idéerna följde med in i den moderna olympiska rörelsen, att tillställningen inte bara skulle vara en idrottstävling, utan ett allkonstverk som kunde tilltala alla sinnen. En omfattande ritual, fortsätter Jens Ljunggren.
Han berättar att idrotten i stort, även utanför de olympiska spelen, rätt långt in i förra århundradet ansågs utgöra en helhet.
– Kropp och själ skulle uppnå en balans, och den balansen skulle uttryckas i en estetisk, märkbar fysisk balans, säger Jens Ljunggren.
En urgammal idrottsgren, som funnits på OS-programmet sedan starten för de moderna spelen i Aten 1896, är gymnastik. Redan i antikens Grekland såg man gymnastiken som ett sätt att skapa ett harmoniskt folk, både andligen och kroppsligen. När gymnastiken letade sig till Europa på 1700-talet utgjorde den del i den nya borgerliga uppfostran. Och för den svenska gymnastikens fader, Per Henrik Ling (1776–1839), var gymnastikens mål allsidig träning och kroppslig harmoni, inte alls elittänkande och tävling. Kring förra sekelskiftet satte den schweiziska kompositören och musikläraren Émile Jaques Dalcroze musik och rytm till gymnastiken som en väg till ”inre lyssnande”, vilket kan sägas vara ursprunget till rytmisk gymnastik – OS-gren sedan 1952 i Helsingfors.
– Gymnastiken är ett tydligt exempel på de höga estetiska idealen, säger Jens Ljunggren. Lite extra intressant är att just vi svenskar höll väldigt hårt på det så kallade liksidighetsidealet – ambidextri som det heter – och det inom många fler idrottsgrenar än bara gymnastik. Man skulle i sporter som spjutkastning, diskus och kula kunna kasta med båda armarna, exempelvis. Kroppen i harmoni, alltså.
Detta uppmärksammar SVT, åtminstone till dels, i det nu aktuella lekprogrammet ”Otroliga spelen” där idrotts- och andra kändisar, precis som förr i OS, ska ”kasta spjut med fel hand”, tävla i poesi och konstsim, och pricka hjortar med gevär.
– Men det blev konflikt med det internationella friidrottsförbundet som tyckte att det här med liksidighetsidealet var ”för svenskt”, säger Jens Ljunggren. Och Sverige fick ge sig. Vi i Sverige var alltså lite extra estetiskt drivna.
Ett annat, och svenskt, exempel på hur kultur har utsetts till OS-gren är Gustaf Nordahls konstverk ”Hyllning till Ling”. Skulpturen vann OS-guld i London 1948 och föreställer två nakna gymnaster. Gymnastik kommer av det grekiska ordet gymnos som betyder just naken – i begynnelsen gymnastiserade man utan kläder. Juryn för den svenska tävlingen, där bland andra den kända skulptören Carl Eldh ingick, uttryckte följande om Nordahls verk: ”De båda gestalternas rörelser äro intimt formade, de utstråla harmoni och skönhet.”
Jens Ljunggren påpekar att hela idrottshistorien är fylld av den här konflikten, eller åtminstone rörligheten, mellan direkt mätbara prestationer och estetiska värden. Eller mellan kultur och elitidrott. På de första tävlingarna på 1890-talet var det väldigt viktigt med stilen, hur man bar kroppen.
– Ett sådant exempel är cykelsporten där man ju sitter med krökt rygg, vilket ansågs barbariskt, berättar Jens Ljunggren. Det var ju inte en hållning som signalerade högmänsklighet. Och det där fanns med ganska långt fram i idrottshistorien, det har bara varit skillnad på var någonstans idealen har legat.
– Man kan också tillägga att länge fanns idén att det var männen som skulle lära sig uttrycka sina känslor med fina rörelser, fortsätter Jens Ljunggren. Det som händer med tiden är att de estetiska inslagen feminiseras, och det manliga blir mer prestationsinriktat. Som grenen konstsim, introducerad på OS-programmet för fyrtio år sedan och som fortfarande endast har kvinnliga tävlande.
Nästa gång OS hålls, 2028 i Los Angeles, lär det än en gång vara dags att lyfta in en ny gren. Vem vet vilken, men spelen i LA är, precis som de i Paris i år, utformade i enlighet med Internationella olympiska kommitténs framtidsplan för den olympiska rörelsen, Agenda 2020. Och i denna står, bland annat: ”Further blend sport and culture.” Att i än högre grad blanda sport och kultur, alltså.
Fakta.Kultur i OS
Mellan 1912 och 1948 delades OS-medaljer ut i de konstnärliga grenarna arkitektur, litteratur, musik, målning och skulptur. Bakom initiativet stod OS-generalen Pierre de Coubertin, som under tävlingsdagarna i Stockholm 1912 själv vann en medalj för litteraturbidraget ”Ode au sport”.
Flera av av grenarna i årets OS i Paris kan sägas kombinera sport och kultur, däribland konstsim, simhopp, skateboarding, rytmisk gymnastik och den för i år nya grenen breakdance.
Fakta.Annorlunda OS-grenar genom tiderna
Hindersimning. Året var 1900 och värd för spelen var liksom i år Paris. En 200 meter lång sträcka av Seine fylldes av båtar och bråte placerat huller om buller, som de tävlande skulle ta sig såväl över som under. Blev dock ingen succé. Redan vid nästa OS var grenen väck.
Roque. Ett slags variant av krocket (som också har varit OS-gren) blandat med biljard som jänkarna introducerade 1904 när Saint Louis var värd för spelen. Har sedan dess saknats bland grenarna. Mäkta populär i USA kring förra sekelskiftet. Sporten saknar i dag kända utövare.
Duvskytte. Lerduveskytte är än i dag en OS-gren – och därtill en där Sverige har haft vissa framgångar. Däremot är grenen från spelen år 1900, då man bytte ut lerduvorna mot livs levande duvor, förpassad till historien. Gick ut på att panga så många duvor som möjligt i rad.
Pistolduell. Trots namnet rörde det sig inte om ett möte i gryningen efter en sårad heder kvällen innan. De tävlande skulle vara snabbast med att dra sin pistol och skjuta prick på en docka, som dock föreställde en människa. Fick en chans under de så kallade Extraspelen i Aten 1906.
Repklättring. En gren som dök upp flera gånger innan den 1932 gjorde sorti. Gick kort och gott ut på att med enbart armstyrka klättra upp för ett 14 meter långt rep. Först bedömdes de tävlande på samma sätt som i konståkning, därefter reducerades grenen till en simpel först-i-mål-sport.
Motorbåtsracing. Något av en flopp när grenen fick sin enda chans under spelen i London 1908. På grund av dåligt väder ställdes sex av de nio planerade loppen in. Båtarna gick dessutom som högst i mesiga trettio knyck. Bilracing däremot har kvalat in som OS-gren vid hela två tillfällen.
2 Comments
**Så har kulturen tagit plats i de olympiska spelen**
När OS i Paris invigs senare i veckan gör breakdance entré som ny gren. Det är långt ifrån första gången som ett kulturuttryck ges utrymme på den olympiska arenan. Exemplen är flera – från poesi och skulptur till arkitektur och rytmisk gymnastik.
– OS har alltid haft en lite upphöjd idé om vad idrott ska vara, säger idrottshistorikern Jens Ljunggren.
Den 7 augusti kan Sverige ha en ny OS-guldmedaljör. Vid det laget kanske redan i friidrott, simning eller någon annan av de klassiska grenarna. Men just denna dag är det final i skateboard freestyle park, dit förhoppningsvis Hampus Winberg har tagit sig och kan knipa den ädlaste medaljen. Skateboard introducerades för tre år sedan i Tokyo, och får väl i och med tävlingarna i Paris anses som etablerad OS-gren.
Redan här kanske någon idrottspuritan börjar skruva på sig. Skateboard, är inte det kultur snarare än sport? Vänta bara, helt ny gren i Paris är breakdance, eller breaking som det heter egentligen. Och här pratar vi väl i ännu högre grad om kultur, nämligen hiphop. Den 9 och 10 augusti gör b-girls och b-boys upp om dam- respektive herrmedaljerna på Place de la Concorde.
Såväl skateboarding som breaking är högst fysiska grenar som kräver sin atlet, och båda har alltid på olika sätt tävlats i, men de saknar idrottens typiska mätbarheter: först, snabbast, längst, högst. Här står i stället konstnärligheten i första rummet. Men detta är på inget sätt nytt, OS har i alla tider vimlat av grenar där det estetiska uttrycket har skilt vinnare från förlorare. Simhopp, dressyr, konstsim och gymnastik är några. Eller surfing, också det introducerat i Tokyo-OS, som hänger med till Paris i år. Och konståkning, för att ta ännu en gren i gränslandet mellan idrott och estetik, som debuterade på OS-programmet redan 1908 i London (16 år innan vinter-OS hade uppfunnits) och där svenske Ulrich Salchow belönades med guldmedalj.
Gränserna mellan estetisk och fysisk prestation, eller rent av mellan konst och idrott, har alltså under hela den olympiska historien varit flytande. Men i och med de olympiska spelen i Stockholm 1912 och fram till London-OS 1948 tävlades det faktiskt i helt och hållet konstnärliga grenar: skulptur, arkitektur, litteratur, målningar och musik. OS-generalen Pierre de Coubertin ville med dessa markera att de olympiska spelen var något helt annat än vanliga världsmästerskap. Verken i de konstnärliga tävlingsgrenarna skulle ha idrottslig koppling, precis som det vinnande litteraturbidraget i Stockholm 1912: ”Ode au sport” författat av Georges Horhod och M Eschbach. Senare visade det sig att författarnamnen var pseudonym för OS-generalen själv, Pierre de Coubertin. Som belöning för sina ansträngningar att lyfta in kultur i de olympiska spelen kunde han alltså lägga in en guldmedalj i sitt vitrinskåp.
– OS har alltid haft en lite upphöjd idé om vad idrott ska vara, säger Jens Ljunggren som är professor på historiska institutionen vid Stockholms universitet, särskilt inriktad på idrottshistoria. Det går tillbaka till de grekiska gamla idealen om de harmoniska manskropparna som man då dyrkade och som sedan inkorporerades i 1800-talets nationalism. De olympiska spelen har estetiska konnotationer i sin grund, så att säga.
– De här idéerna följde med in i den moderna olympiska rörelsen, att tillställningen inte bara skulle vara en idrottstävling, utan ett allkonstverk som kunde tilltala alla sinnen. En omfattande ritual, fortsätter Jens Ljunggren.
Han berättar att idrotten i stort, även utanför de olympiska spelen, rätt långt in i förra århundradet ansågs utgöra en helhet.
– Kropp och själ skulle uppnå en balans, och den balansen skulle uttryckas i en estetisk, märkbar fysisk balans, säger Jens Ljunggren.
En urgammal idrottsgren, som funnits på OS-programmet sedan starten för de moderna spelen i Aten 1896, är gymnastik. Redan i antikens Grekland såg man gymnastiken som ett sätt att skapa ett harmoniskt folk, både andligen och kroppsligen. När gymnastiken letade sig till Europa på 1700-talet utgjorde den del i den nya borgerliga uppfostran. Och för den svenska gymnastikens fader, Per Henrik Ling (1776–1839), var gymnastikens mål allsidig träning och kroppslig harmoni, inte alls elittänkande och tävling. Kring förra sekelskiftet satte den schweiziska kompositören och musikläraren Émile Jaques Dalcroze musik och rytm till gymnastiken som en väg till ”inre lyssnande”, vilket kan sägas vara ursprunget till rytmisk gymnastik – OS-gren sedan 1952 i Helsingfors.
– Gymnastiken är ett tydligt exempel på de höga estetiska idealen, säger Jens Ljunggren. Lite extra intressant är att just vi svenskar höll väldigt hårt på det så kallade liksidighetsidealet – ambidextri som det heter – och det inom många fler idrottsgrenar än bara gymnastik. Man skulle i sporter som spjutkastning, diskus och kula kunna kasta med båda armarna, exempelvis. Kroppen i harmoni, alltså.
Detta uppmärksammar SVT, åtminstone till dels, i det nu aktuella lekprogrammet ”Otroliga spelen” där idrotts- och andra kändisar, precis som förr i OS, ska ”kasta spjut med fel hand”, tävla i poesi och konstsim, och pricka hjortar med gevär.
– Men det blev konflikt med det internationella friidrottsförbundet som tyckte att det här med liksidighetsidealet var ”för svenskt”, säger Jens Ljunggren. Och Sverige fick ge sig. Vi i Sverige var alltså lite extra estetiskt drivna.
Ett annat, och svenskt, exempel på hur kultur har utsetts till OS-gren är Gustaf Nordahls konstverk ”Hyllning till Ling”. Skulpturen vann OS-guld i London 1948 och föreställer två nakna gymnaster. Gymnastik kommer av det grekiska ordet gymnos som betyder just naken – i begynnelsen gymnastiserade man utan kläder. Juryn för den svenska tävlingen, där bland andra den kända skulptören Carl Eldh ingick, uttryckte följande om Nordahls verk: ”De båda gestalternas rörelser äro intimt formade, de utstråla harmoni och skönhet.”
Jens Ljunggren påpekar att hela idrottshistorien är fylld av den här konflikten, eller åtminstone rörligheten, mellan direkt mätbara prestationer och estetiska värden. Eller mellan kultur och elitidrott. På de första tävlingarna på 1890-talet var det väldigt viktigt med stilen, hur man bar kroppen.
– Ett sådant exempel är cykelsporten där man ju sitter med krökt rygg, vilket ansågs barbariskt, berättar Jens Ljunggren. Det var ju inte en hållning som signalerade högmänsklighet. Och det där fanns med ganska långt fram i idrottshistorien, det har bara varit skillnad på var någonstans idealen har legat.
– Man kan också tillägga att länge fanns idén att det var männen som skulle lära sig uttrycka sina känslor med fina rörelser, fortsätter Jens Ljunggren. Det som händer med tiden är att de estetiska inslagen feminiseras, och det manliga blir mer prestationsinriktat. Som grenen konstsim, introducerad på OS-programmet för fyrtio år sedan och som fortfarande endast har kvinnliga tävlande.
Nästa gång OS hålls, 2028 i Los Angeles, lär det än en gång vara dags att lyfta in en ny gren. Vem vet vilken, men spelen i LA är, precis som de i Paris i år, utformade i enlighet med Internationella olympiska kommitténs framtidsplan för den olympiska rörelsen, Agenda 2020. Och i denna står, bland annat: ”Further blend sport and culture.” Att i än högre grad blanda sport och kultur, alltså.
Fakta.Kultur i OS
Mellan 1912 och 1948 delades OS-medaljer ut i de konstnärliga grenarna arkitektur, litteratur, musik, målning och skulptur. Bakom initiativet stod OS-generalen Pierre de Coubertin, som under tävlingsdagarna i Stockholm 1912 själv vann en medalj för litteraturbidraget ”Ode au sport”.
Flera av av grenarna i årets OS i Paris kan sägas kombinera sport och kultur, däribland konstsim, simhopp, skateboarding, rytmisk gymnastik och den för i år nya grenen breakdance.
Fakta.Annorlunda OS-grenar genom tiderna
Hindersimning. Året var 1900 och värd för spelen var liksom i år Paris. En 200 meter lång sträcka av Seine fylldes av båtar och bråte placerat huller om buller, som de tävlande skulle ta sig såväl över som under. Blev dock ingen succé. Redan vid nästa OS var grenen väck.
Roque. Ett slags variant av krocket (som också har varit OS-gren) blandat med biljard som jänkarna introducerade 1904 när Saint Louis var värd för spelen. Har sedan dess saknats bland grenarna. Mäkta populär i USA kring förra sekelskiftet. Sporten saknar i dag kända utövare.
Duvskytte. Lerduveskytte är än i dag en OS-gren – och därtill en där Sverige har haft vissa framgångar. Däremot är grenen från spelen år 1900, då man bytte ut lerduvorna mot livs levande duvor, förpassad till historien. Gick ut på att panga så många duvor som möjligt i rad.
Pistolduell. Trots namnet rörde det sig inte om ett möte i gryningen efter en sårad heder kvällen innan. De tävlande skulle vara snabbast med att dra sin pistol och skjuta prick på en docka, som dock föreställde en människa. Fick en chans under de så kallade Extraspelen i Aten 1906.
Repklättring. En gren som dök upp flera gånger innan den 1932 gjorde sorti. Gick kort och gott ut på att med enbart armstyrka klättra upp för ett 14 meter långt rep. Först bedömdes de tävlande på samma sätt som i konståkning, därefter reducerades grenen till en simpel först-i-mål-sport.
Motorbåtsracing. Något av en flopp när grenen fick sin enda chans under spelen i London 1908. På grund av dåligt väder ställdes sex av de nio planerade loppen in. Båtarna gick dessutom som högst i mesiga trettio knyck. Bilracing däremot har kvalat in som OS-gren vid hela två tillfällen.
Men du kan inte ha e-sport?
(Nej, de där skitiga mobilspelen räknas inte)