DN verkar köra med slumpmässig paywall på innehållet, som varierar från person till person. Vänligen kopiera in artikeln i kommentarerna.
*I am a bot, and this action was performed automatically. Please [contact the moderators of this subreddit](/message/compose/?to=/r/sweden) if you have any questions or concerns.*
Henroriro_XIV on
Horribelt. Föräldrar behöver ha insikt om att hälsoproblem i tidig ålder riskerar att påverka en resten av livet.
DifferentReference49 on
Överviktiga föräldrar som själva inte tränar och äter dåligt , inte så svårt att se hur detta händer.
Sjuka är att 46-51 % av vuxna är överviktiga
patricksand on
Kanske bäst att göra oss av med hela den här “fat acceptance” crazen. Dags att börja kalla tjockisar för tjockisar istället, så de fattar att de borde göra någonting åt det.
GloomyKingen on
Här är det hos en 30 åring
Vetusiratus on
Det är förvisso obra att fetma ökar men den här studien var på 67 barnfamiljer – det är inte ett särskilt stort underlag.
Secure-Ad4436 on
Intressant för jag upplever att enbart +1 eller-1 på vikt/längd blir klassad som extremt och skickat till dietist. Spelar ingen roll om vikten är under längdsprång och hinner inte att justera det. Var i landet är detta? Finns inte ett enda barn i någon av mina skolor som har fetma. Det måste vara ett lokalt fenomen eller kopplat till något.
magicmike659 on
Ser barnfamiljer varje dag vid donken men antar det tycker det är enklare att köpa happy meal till ungarna efter de hämtat dom på fritids istället för att laga mat.
Sen när donken nyöppnade i stan efter några års uppehåll valde de ett strategiskt ställe med låginkomsttagare o socfall i närheten. Det syns faktiskt att befolkningen där vuxit sen innan donken öppnade där. Majoriteten av de som bor där är WT eller invandrarfamiljer å det är även största kundkretsen som syns inne på donken.
Placerar man donken utanför stan så är det inte lika många som är där varje dag som när de ligger gångavstånd ifrån flerfamiljshusen med 5-6våningar alla hyresrätter.
Solipsists_United on
Intressant att se detta bredvid inläggen om ungas arbetsmoral och koncentrationsproblem i skolan.
Jag tror dessa tre saker hänger ihop. Ständiga kickar från mobilen ger dåligt tålamod, och ett sug efter kickar i maten också. Detta ger ungdomar som är fysiskt svagare än nånsin, och utan tålamod och koncentration. Självklart får såna ungdomar svårt att sköta ett jobb.
chipstuttarna on
“Spring inte ifrån dina problem” sa kuratorn på min skola och valt att följa hans ord bokstavligen
No_Pin_4968 on
Från att ha vuxit upp som ett tjockt barn och som tjock vuxen så tycker jag att det här är väldigt viktigt. Jag tror det som skiljer smala människor från tjocka är att smala människor är mindre isolerade. De deltar i aktiviteter, har aktiva vänskapskretsar och liksom kommer runt mer. Samt att de har mer stöd från sina föräldrar att pyssla med sport eller andra aktiviteter som upprätthåller vänskapskretsar.
Jag var tvungen att ta mig runt till fots eller kollektivtrafik hela tiden och mina föräldrar bodde också mycket isolerat. Först bodde jag i en sömnig och deprimerande förort, sedan i en ganska liten by med kanske några hundra invånare. Det kändes liksom aldrig som att roliga grejer hände och ifall de hände, så var det alltid svårt att resa till dem.
Jag blev ganska tidigt intresserad av datorer, men jag var fortfarande ganska aktiv och var ute mycket tills jag blev isolerad från mina klasskamrater och förlorade mina vänner. Jag misstänker att många barn idag har liknande upplevelser. Detta gjorde att jag började utveckla ett blygt personlighetsdrag som ytterligare gjorde det svårare att skaffa vänner.
Mycket har att göra med hur föräldrar väljer att aktivera sina barn, men också vad de själva gör för att bygga gemenskap. Många gånger förlorade jag vänner inte p.g.a. att jag inte kom överens med dem men p.g.a. ego från deras föräldrar och att de inte ville att deras barn skulle umgås med mig av någon outgrundlig anledning. Detta hände ibland också från min egna familj, men mer mot mitt syskon som skaffade kompisar som vi tyckte var riktigt irriterande att ha att göra med. En av dem verkade vara en kleptoman t.ex. En annan var ursprungligen från utlandet och förstod inte sociala koder. En tredje var inte neurotypisk.
De vänner jag träffade från skolan bodde så långt ifrån mig att vi sällan umgicks utanför skolan. Vi hade liksom inga pengar att göra grejer med heller eftersom våra föräldrar var så snåla med att ge oss pengar. Logistiken med att åka buss då var också ganska komplicerad. Jag minns att jag spenderade framförallt de få pengarna mina föräldrar gav mig på telefonkort (så jag kunde ringa mina föräldrar om jag behövde), klockor så jag kunde hålla reda på tiden och bussremsor när jag inte kunde resa med busskort. Sedan sparade jag pengar för dyrare inköp. Det lämnade inte mycket pengar till att t.ex. gå på bio (det hände exakt en gång att jag och min kompis gick på bio tillsammans), eller några som helst andra aktiviteter. Jag tror jag minns att busskorten som vi fick var bara giltiga under vardagar, därav varför jag var tvungen att spendera mina egna pengar på remsor. Visst spenderade våra föräldrar pengar på oss, men det var liksom från att de ville handla åt oss än att ge oss pengar att röra oss med och göra aktiviteter med. Vi hade massor av prylar och tillsammans med faktumet att resande var så svårt och att man inte hade några egna pengar, var till slut liksom hemmet mer attraktivt än att vara ute och jag slutade vara ute så mycket. Jag slötittade hellre på TV trots att jag inte var så intresserad av det som visades eller spelade datorspel trots att jag inte var så förtjust i spelen. Det var liksom en existens av att vantrivas.
För varje år som barn gick så gick jag upp i vikt också. Jag försökte aktivera mig själv genom att ensam gå ut på promenera i skogen men det blev så otroligt tråkigt och det kändes aldrig som jag kom någonvart så jag hade stora problem att hålla igång aktiviteten för sin egen skull.
Det var först när jag blev 20 och började arbeta smått med ett fysiskt jobb som jag fick lite mer pengar som jag hade råd att fixa ett gymmedlemskap. Det visade sig att jag verkligen tyckte om att springa och jag blev riktigt atletisk. Men min metabolism var liksom förstörd från att ha vuxit upp som fett barn. Jag försökte nå 70 kilo, men jag kom aldrig lägre än 78 kg. Jag tränade för att springa marathon, men det hände aldrig. Jag försökte skaffa flickvän, men det gick inte och sedan efter 2008-finanskrisen blev jag arbetslös och jag sjönk ned i depression. Det kändes verkligen som jag försökt så hårt för ingenting! Under depressionen så tappade jag all ork och motivation så jag slutade jag aktivera mig själv och blev tjock igen under loppet av ca. 5 år. Dessa år under depression minns jag knappt ens idag. Jag kan minnas att en dag var det som att vakna upp ur någon slags slummer och upptäcka att det plötsligt är 201X och flera år av mitt liv var liksom helt borta! Aldrig under denna tidsperiod så skaffade jag några långlivade vänner. Alla vänner jag skaffade fanns bara så länge vi gick i samma klass, sedan glömde de bort mig. Trots mina ansträngningar att bli smal så har jag aldrig upplevt gemensam kärlek. Jag var den tjocka killen i klassen och idag är jag sjukligt fet, så fet att jag kan knappt träna utan att riskera skador. När jag var ung, ville jag vara smal för att bli accepterad och älskad. Idag vill jag bli smal för att vara hälsosam och sluta ha ont varje dag, imorgon kommer jag vilja vara smal för att kunna leva överhuvudtaget. Det känns genuint som om jag aldrig fått chansen att leva.
Beethovania on
Hade varit bättre med svag fetma och farliga muskler, helt klart.
Men man är inte förvånad att det är som det är.
Ruddertail on
Låst artikel tyvärr, funderade lite på vad de menar med “svaga muskler”. För svaga för att öppna en glasburk, eller bara “inte på gymnivå”? Jag har precis tillräckligt med muskler för sånt som jag gör varje dag och är ok med det.
Ozdoba on
Låt bli att sätta upp affischer med feta personer som någon slags förebilder på reklam och tidningsomslag, kanske? Visst, dåligt med anorektiska benrangel också, men det måste väl finnas en gyllene medelväg? Vi måste ju kunna se sanningen i vitögat, och förstå att det inte är bra att vara fet. Och ja, kalla det fetma, inte “sjukdomen obesitas”.
14 Comments
DN verkar köra med slumpmässig paywall på innehållet, som varierar från person till person. Vänligen kopiera in artikeln i kommentarerna.
*I am a bot, and this action was performed automatically. Please [contact the moderators of this subreddit](/message/compose/?to=/r/sweden) if you have any questions or concerns.*
Horribelt. Föräldrar behöver ha insikt om att hälsoproblem i tidig ålder riskerar att påverka en resten av livet.
Överviktiga föräldrar som själva inte tränar och äter dåligt , inte så svårt att se hur detta händer.
Sjuka är att 46-51 % av vuxna är överviktiga
Kanske bäst att göra oss av med hela den här “fat acceptance” crazen. Dags att börja kalla tjockisar för tjockisar istället, så de fattar att de borde göra någonting åt det.
Här är det hos en 30 åring
Det är förvisso obra att fetma ökar men den här studien var på 67 barnfamiljer – det är inte ett särskilt stort underlag.
Intressant för jag upplever att enbart +1 eller-1 på vikt/längd blir klassad som extremt och skickat till dietist. Spelar ingen roll om vikten är under längdsprång och hinner inte att justera det. Var i landet är detta? Finns inte ett enda barn i någon av mina skolor som har fetma. Det måste vara ett lokalt fenomen eller kopplat till något.
Ser barnfamiljer varje dag vid donken men antar det tycker det är enklare att köpa happy meal till ungarna efter de hämtat dom på fritids istället för att laga mat.
Sen när donken nyöppnade i stan efter några års uppehåll valde de ett strategiskt ställe med låginkomsttagare o socfall i närheten. Det syns faktiskt att befolkningen där vuxit sen innan donken öppnade där. Majoriteten av de som bor där är WT eller invandrarfamiljer å det är även största kundkretsen som syns inne på donken.
Placerar man donken utanför stan så är det inte lika många som är där varje dag som när de ligger gångavstånd ifrån flerfamiljshusen med 5-6våningar alla hyresrätter.
Intressant att se detta bredvid inläggen om ungas arbetsmoral och koncentrationsproblem i skolan.
Jag tror dessa tre saker hänger ihop. Ständiga kickar från mobilen ger dåligt tålamod, och ett sug efter kickar i maten också. Detta ger ungdomar som är fysiskt svagare än nånsin, och utan tålamod och koncentration. Självklart får såna ungdomar svårt att sköta ett jobb.
“Spring inte ifrån dina problem” sa kuratorn på min skola och valt att följa hans ord bokstavligen
Från att ha vuxit upp som ett tjockt barn och som tjock vuxen så tycker jag att det här är väldigt viktigt. Jag tror det som skiljer smala människor från tjocka är att smala människor är mindre isolerade. De deltar i aktiviteter, har aktiva vänskapskretsar och liksom kommer runt mer. Samt att de har mer stöd från sina föräldrar att pyssla med sport eller andra aktiviteter som upprätthåller vänskapskretsar.
Jag var tvungen att ta mig runt till fots eller kollektivtrafik hela tiden och mina föräldrar bodde också mycket isolerat. Först bodde jag i en sömnig och deprimerande förort, sedan i en ganska liten by med kanske några hundra invånare. Det kändes liksom aldrig som att roliga grejer hände och ifall de hände, så var det alltid svårt att resa till dem.
Jag blev ganska tidigt intresserad av datorer, men jag var fortfarande ganska aktiv och var ute mycket tills jag blev isolerad från mina klasskamrater och förlorade mina vänner. Jag misstänker att många barn idag har liknande upplevelser. Detta gjorde att jag började utveckla ett blygt personlighetsdrag som ytterligare gjorde det svårare att skaffa vänner.
Mycket har att göra med hur föräldrar väljer att aktivera sina barn, men också vad de själva gör för att bygga gemenskap. Många gånger förlorade jag vänner inte p.g.a. att jag inte kom överens med dem men p.g.a. ego från deras föräldrar och att de inte ville att deras barn skulle umgås med mig av någon outgrundlig anledning. Detta hände ibland också från min egna familj, men mer mot mitt syskon som skaffade kompisar som vi tyckte var riktigt irriterande att ha att göra med. En av dem verkade vara en kleptoman t.ex. En annan var ursprungligen från utlandet och förstod inte sociala koder. En tredje var inte neurotypisk.
De vänner jag träffade från skolan bodde så långt ifrån mig att vi sällan umgicks utanför skolan. Vi hade liksom inga pengar att göra grejer med heller eftersom våra föräldrar var så snåla med att ge oss pengar. Logistiken med att åka buss då var också ganska komplicerad. Jag minns att jag spenderade framförallt de få pengarna mina föräldrar gav mig på telefonkort (så jag kunde ringa mina föräldrar om jag behövde), klockor så jag kunde hålla reda på tiden och bussremsor när jag inte kunde resa med busskort. Sedan sparade jag pengar för dyrare inköp. Det lämnade inte mycket pengar till att t.ex. gå på bio (det hände exakt en gång att jag och min kompis gick på bio tillsammans), eller några som helst andra aktiviteter. Jag tror jag minns att busskorten som vi fick var bara giltiga under vardagar, därav varför jag var tvungen att spendera mina egna pengar på remsor. Visst spenderade våra föräldrar pengar på oss, men det var liksom från att de ville handla åt oss än att ge oss pengar att röra oss med och göra aktiviteter med. Vi hade massor av prylar och tillsammans med faktumet att resande var så svårt och att man inte hade några egna pengar, var till slut liksom hemmet mer attraktivt än att vara ute och jag slutade vara ute så mycket. Jag slötittade hellre på TV trots att jag inte var så intresserad av det som visades eller spelade datorspel trots att jag inte var så förtjust i spelen. Det var liksom en existens av att vantrivas.
För varje år som barn gick så gick jag upp i vikt också. Jag försökte aktivera mig själv genom att ensam gå ut på promenera i skogen men det blev så otroligt tråkigt och det kändes aldrig som jag kom någonvart så jag hade stora problem att hålla igång aktiviteten för sin egen skull.
Det var först när jag blev 20 och började arbeta smått med ett fysiskt jobb som jag fick lite mer pengar som jag hade råd att fixa ett gymmedlemskap. Det visade sig att jag verkligen tyckte om att springa och jag blev riktigt atletisk. Men min metabolism var liksom förstörd från att ha vuxit upp som fett barn. Jag försökte nå 70 kilo, men jag kom aldrig lägre än 78 kg. Jag tränade för att springa marathon, men det hände aldrig. Jag försökte skaffa flickvän, men det gick inte och sedan efter 2008-finanskrisen blev jag arbetslös och jag sjönk ned i depression. Det kändes verkligen som jag försökt så hårt för ingenting! Under depressionen så tappade jag all ork och motivation så jag slutade jag aktivera mig själv och blev tjock igen under loppet av ca. 5 år. Dessa år under depression minns jag knappt ens idag. Jag kan minnas att en dag var det som att vakna upp ur någon slags slummer och upptäcka att det plötsligt är 201X och flera år av mitt liv var liksom helt borta! Aldrig under denna tidsperiod så skaffade jag några långlivade vänner. Alla vänner jag skaffade fanns bara så länge vi gick i samma klass, sedan glömde de bort mig. Trots mina ansträngningar att bli smal så har jag aldrig upplevt gemensam kärlek. Jag var den tjocka killen i klassen och idag är jag sjukligt fet, så fet att jag kan knappt träna utan att riskera skador. När jag var ung, ville jag vara smal för att bli accepterad och älskad. Idag vill jag bli smal för att vara hälsosam och sluta ha ont varje dag, imorgon kommer jag vilja vara smal för att kunna leva överhuvudtaget. Det känns genuint som om jag aldrig fått chansen att leva.
Hade varit bättre med svag fetma och farliga muskler, helt klart.
Men man är inte förvånad att det är som det är.
Låst artikel tyvärr, funderade lite på vad de menar med “svaga muskler”. För svaga för att öppna en glasburk, eller bara “inte på gymnivå”? Jag har precis tillräckligt med muskler för sånt som jag gör varje dag och är ok med det.
Låt bli att sätta upp affischer med feta personer som någon slags förebilder på reklam och tidningsomslag, kanske? Visst, dåligt med anorektiska benrangel också, men det måste väl finnas en gyllene medelväg? Vi måste ju kunna se sanningen i vitögat, och förstå att det inte är bra att vara fet. Och ja, kalla det fetma, inte “sjukdomen obesitas”.