Migliaia di anziani sono tenuti nelle loro case contro la loro volontà – Ingrid, 93 anni: “Non voglio vivere qui da sola finché non morirò”

Bra artikel. Många har ju en väldigt negativ syn till boenden. Min farmor trivs dock jättebra på sitt. Hennes man dog och hon hade ramlat mycket och kunde inte bo själv längre, så då fanns det väl en fysisk anledning, men grejen är att hon mår så mycket bättre psykiskt nu eftersom hon inte är ensam längre. Ingen i familjen bor i samma stad så vi kan inte direkt hälsa på varje helg. Och även om vi kunde det så hade hon fått vara ensam stor del av tiden.

Jag antar att det är en ekonomisk fråga, att någon i hemtjänsten kommer förbi och tittar till en och hjälper med vissa saker och har man tur pratar och stannar på en fika kanske. Men det är ju inte vad alla behöver som artikeln tar upp. Har de flesta av ens vänner dött och man inte är fysiskt bra nog att delta i aktiviteter (kyrkan eller föreningar eller vad man nu vill göra) så blir man ensam även om man kanske klarar sin dagliga rutin. Då kan det vara bra att ha folk runt sig hela tiden, så blir man automatiskt del av en gemenskap, även om den inte alltid är fantastisk. Förmodligen bättre än ingenting.