Il loro figlio è stato il primo soldato svedese a morire in Ucraina

# Deras son var den första svenska soldaten som stupade i Ukraina

# Uppdaterad i går 19:32, Publicerad i går 17:31

**Efter den ryska invasionen uppmanade president Volodymyr Zelenskyj frivilliga att ansluta sig till ukrainarnas kamp. Edvard Selander Patrignani från Uppsala hörsammade appellen. Han reste i april 2022. Den 18 juli dödas han. Varför var han beredd att offra sitt liv i ett krig långt borta?**

Edvard Selander Patrignani tyckte om att vara i Italien, Sorrento var hans farmors hemtrakt och familjen tillbringade alltid några sommarveckor här.

Men sommaren 2022 var han inte med. Tre månader tidigare hade han rest som frivillig till Ukraina. Sedan midsommarhelgen befann han sig vid fronten, tillsammans med andra som kommit som han.

De väntade på avlösning.

– Jag hade haft en dålig känsla i någon vecka. Edvard hade svarat så kortfattat på våra meddelanden, eller inte alls. Och saker ändrades: först skrev han att de strax skulle rotera, men sedan var det inte så längre. När jag ville veta mer skrev han bara att allt var bra, säger Britta Selander Patrignani, Edvards mor.

Hon kände sig olustig, på stränderna i Sorrento.

Så kom ett sms till hans syster, Elsa: Var detta ett nummer där man kunde nå Edvard Selander Patrignanis anhöriga? En kort stund senare lämnade Tobias Engqvist, sjukvårdare och vän till Edvard i Ukraina, det värsta besked en förälder kan få.

– Det var som att något rann ur min kropp. Det var fysiskt: som om all den oro man känner och har känt för ett barn, det var som att den försvann ut ur mig. Det var en konstig känsla. Jag kunde inte vara stilla, så jag var i rörelse.

Resten av den dagen gick Britta Selander Patrignani, i flera timmar.

I sommar har det gått två år.

Britta och Marco Selander Patrignani bor i en våning precis bakom universitetet, i hjärtat av Uppsala. I det rymliga vardagsrummet finns ett minnesbord med inramade fotografier, några dikter och utmärkelser, flera av dem postuma.

Edvard Selander Patrignanis föräldrar har ägnat många timmar åt att försöka förstå vad som drev deras son och varför just han kände så starkt att han måste ge sig in i någon annans krig.

De är inte de enda som undrat.

Vad får en sådan ung man att lämna allt för att utsätta sig för livsfara i Europas utkanter?

När journalisten Jon Forsling förstod att han hade en personlig koppling till den första svensk som stupade i Ukraina – han råkar känna Britta Selander Patrignanis syster – började han fundera. Han visste varifrån Edvard kom och ungefär vem han var.

Så vad får en kille som växer upp i en stabil familj i Uppsala (med en fot i Italien), en kille som pluggat, festat och så småningom med entusiasm tagit ett kliv in i det militära; en kille med ordnade förhållanden och som av allt att döma var harmonisk – vad får en sådan ung man att lämna allt för att utsätta sig för livsfara i Europas utkanter?

För att ta reda på det har Jon Forsling intervjuat Edvard Selander Patrignanis familj och vänner, hans kurskamrater och kolleger, lärare och andra bekanta. Mest centrala i arbetet med boken ”Stupad”, som släpps i dagarna, var hans föräldrar.

– När Jon hörde av sig var jag först tveksam. Men han kom hit förutsättningslöst och vi fick förtroende för honom. Han har varit inkännande och lyhörd, säger Britta Selander Patrignani.

Som liten pojke var Edvard bestämd av sig, berättar hans föräldrar, och visste tidigt vad han ville. Han hade ett lillgammalt drag, nästan som kommen ur en annan tid, både i sin klädstil – när andra hade t-shirt bar han skjorta – och i sitt sätt. Han talade gärna med vuxna och hade inga problem med att tillrättavisa dem om han tyckte att de hade fel.

– Han var tidigt intresserad av historia. Av kungar och krig. En gång när vi hade varit på Armémuseum fick han en vhs-kassett om slaget vid Fraustadt. Efter det var han som besatt av det militära.

Slaget 1706 ägde rum under Karl XII:s fälttåg, då den svenska armén stod mot den sachsisk-ryska, och beskrivs som en av svensk militärhistorias största segrar.

Han sökte sig samtidigt allt oftare till församlingen S:t Lars, familjen hade alltid varit medlemmar i katolska kyrkan

Edvard Selander Patrignani fascinerades också av Raoul Wallenberg, ville bli diplomat som han, tills han förstod att dagens diplomatvardag oftast är långt från dramatiken i Wallenbergs liv. Foto: Anette Nantell

Efter studenten från anrika Katedralskolan och lumpen – som han frivilligt anmälde sig till – läste han teoretisk filosofi och ekonomi på universitetet. Levde studentliv, var aktiv i Moderaternas ungdomsförbund och gick med i Karl Filip av Vasa, en rojalistisk, konservativ orden – eller herrklubb – med regelbundna, högst studentikosa sammankomster.

Han sökte sig samtidigt allt oftare till församlingen S:t Lars, familjen hade alltid varit medlemmar i katolska kyrkan.

Det var, säger författaren Jon Forsling, som om Edvard Selander Patrignani hade två sidor: en uppsluppen och partyinriktad, och en allvarlig, strikt moralisk. Det märktes också i vänkretsen, där umgängena var åtskilda: de gamla kompisarna för sig, de militära för sig.

Han hade integritet, var svår att komma inpå livet och bad sällan om råd inför viktiga beslut, säger Britta Selander Patrignani:

– När han berättade om Karlberg hade han redan kommit in. Han hade inte ens nämnt att han funderade på att gå in i det militära, än mindre att han sökt. Det var så typiskt honom!

Edvard trivdes med reglerna och rutinerna i det militära, med att ha ett tydligt fokus. Började vid flygflottiljen F16 utanför Uppsala där han avancerade, blev löjtnant.

Kolleger, chefer och underställda, karaktäriserar honom på samma sätt: ett jobb blev bättre utfört när Edvard var inblandad, även om det ofta blev jobbigare på kuppen. Ingen kunde fuska, och det inkluderade cheferna.

Han kom hem då och då, ofta lockad av god, italiensk mat. Han berättade inte så mycket om sitt liv, sådant fick man dra ur honom, men när Ryssland annekterade Krim 2014 var han upprörd – och när den fullskaliga invasionen inträffade, åtta år senare, blev han berörd på djupet. Ställde sig frågan: Om inte jag, vem?

Den frågan löper som en tråd genom ”Stupad”, som ett slags nyckel till Edvard Selander Patrignanis person.

– Han såg Rysslands krig som ett angrepp på frihet och demokrati, och han tyckte att det var vår plikt att stå upp för Ukraina, säger Marco Selander Patrignani, Edvards far.

Och han tog de yttersta konsekvenserna av det?

– Ja.

Precis som med militärhögskolan var beslutet att åka redan fattat när han berättade. Då hade han sagt upp sig från sin tjänst på Försvarsmakten, en förutsättning för att kunna åka som frivillig, eftersom Sverige inte bistått Ukraina med svenska soldater, och ordnat med papper.

Ett par dagar innan avresan kom han hem till sina föräldrar. Det var april, de tog farväl av honom i hallen.

– Vi sa hej och han gick ut genom dörren. Men när den gått igen sprang jag efter honom, ut i trappen till hissen, och kramade om honom igen.

Britta Selander Patrignani slår ut med händerna i en matt gest.

Hissdörrarna gick igen, så var han borta.