> **Nordiska länder som har förbud mot vissa hundraser har långt färre dödsfall än de som saknar sådant. Vems intresse bör väga tyngst i samhället? Den frågan ställer Sirkku Sarenbo, docent i miljövetenskap.**
> Senaste årens svåra hundangrepp på barn, vuxna, hundar och hästar har initierat diskussion om olika lösningar till detta samhällsproblem. Enligt intresseorganisationer och privata aktörer med egenintresse i hundar av kamphundstyp är rasförbud helt verkningslöst och ingen lösning. Man hänvisar till bland annat danska studier där forskarna inte kunde visa att rasförbudet hade önskad effekt på antalet eller omfattningen av bitskador på hundar och människor.
> Redan efter två år hade dock antalet bitskadebehandlingar vid Köpenhamns djursjukhus minskat, och i slutet av juni 2015 visade skadestatistiken från Odense sjukhus att antalet hundrelaterade skador på människor hade sjunkit med 15 procent.
> Den största skillnaden finns i antalet hundrelaterade dödsfall. Nordiska länder som har rasförbud har långt färre dödsfall än de som saknar sådant. De hundar som figurerar i dödliga angrepp på människor och andra hundar är ofta utpräglade arbetshundar selekterade för särskilda arbetsuppgifter, och lämpar sig sällan för enbart sällskap. Även om den moderna aveln sägs ha minskat hundarnas lust och förmåga att utföra sina arbetsuppgifter som slåss, vakta eller valla, vittnar rättspraxis om annat.
> Hittills införda lagstiftningsåtgärder som varit riktade på att motverka problemet med kamphundar har inte gett önskad effekt, utan verkat tvärtom. Hundar av kamphundsraser har intagit plats bland de tio vanligaste raserna i minst 54 kommuner, och hundar med bithistorik förmedlas såväl i statlig regi som via privata intresseorganisationer. Nya varianter har utvecklats och statistiken på Jordbruksverkets hundregister visar att anmärkningsvärt stor andel av hundarna som registrerats som kamphundsraser behövt byta hem minst en gång efter nyregistreringen. Detta syns också i djuren som omplaceras via hundupptagningshemmen, och på annonser på Blocket.
> Svenska kennelklubben menar att ett förbud mot american staffordshire terrier (amstaff) inte skulle fungera eftersom hundarna ofta är blandraser. Men ett förbud skulle väl strypa underlaget för blandrasaveln – för utan så kallade renrasiga hundar kan vi inte heller producera så kallade blandraser?
> Ett 70-tal tingsrättsdomar från 2023 till skrivande stund detta år behandlar åtal för vållande till kroppsskada där en eller flera hundar orsakat skadan. I dessa mål framträder en skiftande skara hundägare; en del med kriminella kopplingar och/eller missbruksproblem, men också helt vanliga människor som investerat i tid och resurser för att ge en hund ”en andra chans”, men som överraskats i en situation där hunden plötsligt tagit eget initiativ, attackerat och svårt skadat en utomstående person eller dennes hund.
> Ska de verksamheter som omplacerar eller importerar hundar för omplacering frias från ansvar när den omplacerade hunden biter? När hundar med bithistorik upprepade gånger omplaceras till barnfamiljer? Och vem är egentligen den ”ansvarsfulle” och erfarna ägaren som så ofta efterfrågas? Varje hundägare behöver en kunnig krets omkring sig som kan hjälpa till med hunden – och varje ”ansvarsfull” ägare kan ändå göra ett misstag. Ska vi ha hundar som attackerar och biter andra så snart de råkar komma lösa?
> Hundorganisationerna har varit tydliga med att amstaff och american bully är värda att bevara, men vem för talan för alla andra vars hundar har skadats och bitits ihjäl av sådana? Hur många pudlar, taxar och labradorer är en amstaff och en american bully värd? Hur känns det att sitta med sin sällskapshunds kropp i famnen när american bullyn slitit huvudet av den? Och myndigheterna menar att detta bara var en olycka?
> Det finns verktyg för bedömning av en hunds farlighet och prognosen för nya attacker. Rehabilitering av en hund som orsakat svår bitskada är i princip utsiktslöst, och sannolikheten att den biter igen är hög.
> Svårare att mäta är den rädsla och känsla av otrygghet som hållning av farliga hundar orsakar till sin omgivning. Vems intresse ska väga tyngst? Den enskildes intresse att äga en farlig hund – eller omgivningens som får anpassa sina liv efter den farliga hunden i rädsla att bli angripna?
ask_about_poop_book on
Är helt klart för att förbjuda raser framavlade i kampsyfte, och andra raser som är överrepresenterade sett till hur vanliga de är.
Likadant hundar som knappt kan gå upp för en trappa utan att behöva ta en andningspaus eller inte kan föda utan kejsarsnitt..djurplågeri.
cucumberaddicted on
I mediarapporteringen dyker det med jämna mellanrum upp diskussioner om att förbjuda vissa raser. Läste nåt om det redan för 20-25 år sen vill jag minnas. Alltid dyker det upp nåt stolpskott till ”hundexpert” som alltid påtalar att det minsann alltid, enbart är hundägarna det fel på, inte hundraserna.
Märkligt att ”experter” väldigt ofta har fel. Kommer osökt att tänka på Jerzy Sarnecki som ofta agerar ”expert” i alla mediekanaler, men har haft fel om typ allt. Vet inte om det är typiskt svenskt eller typiskt mänskligt att lita blint på vad vissa ”experter” säger
3 Comments
> **Nordiska länder som har förbud mot vissa hundraser har långt färre dödsfall än de som saknar sådant. Vems intresse bör väga tyngst i samhället? Den frågan ställer Sirkku Sarenbo, docent i miljövetenskap.**
> Senaste årens svåra hundangrepp på barn, vuxna, hundar och hästar har initierat diskussion om olika lösningar till detta samhällsproblem. Enligt intresseorganisationer och privata aktörer med egenintresse i hundar av kamphundstyp är rasförbud helt verkningslöst och ingen lösning. Man hänvisar till bland annat danska studier där forskarna inte kunde visa att rasförbudet hade önskad effekt på antalet eller omfattningen av bitskador på hundar och människor.
> Redan efter två år hade dock antalet bitskadebehandlingar vid Köpenhamns djursjukhus minskat, och i slutet av juni 2015 visade skadestatistiken från Odense sjukhus att antalet hundrelaterade skador på människor hade sjunkit med 15 procent.
> Den största skillnaden finns i antalet hundrelaterade dödsfall. Nordiska länder som har rasförbud har långt färre dödsfall än de som saknar sådant. De hundar som figurerar i dödliga angrepp på människor och andra hundar är ofta utpräglade arbetshundar selekterade för särskilda arbetsuppgifter, och lämpar sig sällan för enbart sällskap. Även om den moderna aveln sägs ha minskat hundarnas lust och förmåga att utföra sina arbetsuppgifter som slåss, vakta eller valla, vittnar rättspraxis om annat.
> Hittills införda lagstiftningsåtgärder som varit riktade på att motverka problemet med kamphundar har inte gett önskad effekt, utan verkat tvärtom. Hundar av kamphundsraser har intagit plats bland de tio vanligaste raserna i minst 54 kommuner, och hundar med bithistorik förmedlas såväl i statlig regi som via privata intresseorganisationer. Nya varianter har utvecklats och statistiken på Jordbruksverkets hundregister visar att anmärkningsvärt stor andel av hundarna som registrerats som kamphundsraser behövt byta hem minst en gång efter nyregistreringen. Detta syns också i djuren som omplaceras via hundupptagningshemmen, och på annonser på Blocket.
> Svenska kennelklubben menar att ett förbud mot american staffordshire terrier (amstaff) inte skulle fungera eftersom hundarna ofta är blandraser. Men ett förbud skulle väl strypa underlaget för blandrasaveln – för utan så kallade renrasiga hundar kan vi inte heller producera så kallade blandraser?
> Ett 70-tal tingsrättsdomar från 2023 till skrivande stund detta år behandlar åtal för vållande till kroppsskada där en eller flera hundar orsakat skadan. I dessa mål framträder en skiftande skara hundägare; en del med kriminella kopplingar och/eller missbruksproblem, men också helt vanliga människor som investerat i tid och resurser för att ge en hund ”en andra chans”, men som överraskats i en situation där hunden plötsligt tagit eget initiativ, attackerat och svårt skadat en utomstående person eller dennes hund.
> Ska de verksamheter som omplacerar eller importerar hundar för omplacering frias från ansvar när den omplacerade hunden biter? När hundar med bithistorik upprepade gånger omplaceras till barnfamiljer? Och vem är egentligen den ”ansvarsfulle” och erfarna ägaren som så ofta efterfrågas? Varje hundägare behöver en kunnig krets omkring sig som kan hjälpa till med hunden – och varje ”ansvarsfull” ägare kan ändå göra ett misstag. Ska vi ha hundar som attackerar och biter andra så snart de råkar komma lösa?
> Hundorganisationerna har varit tydliga med att amstaff och american bully är värda att bevara, men vem för talan för alla andra vars hundar har skadats och bitits ihjäl av sådana? Hur många pudlar, taxar och labradorer är en amstaff och en american bully värd? Hur känns det att sitta med sin sällskapshunds kropp i famnen när american bullyn slitit huvudet av den? Och myndigheterna menar att detta bara var en olycka?
> Det finns verktyg för bedömning av en hunds farlighet och prognosen för nya attacker. Rehabilitering av en hund som orsakat svår bitskada är i princip utsiktslöst, och sannolikheten att den biter igen är hög.
> Svårare att mäta är den rädsla och känsla av otrygghet som hållning av farliga hundar orsakar till sin omgivning. Vems intresse ska väga tyngst? Den enskildes intresse att äga en farlig hund – eller omgivningens som får anpassa sina liv efter den farliga hunden i rädsla att bli angripna?
Är helt klart för att förbjuda raser framavlade i kampsyfte, och andra raser som är överrepresenterade sett till hur vanliga de är.
Likadant hundar som knappt kan gå upp för en trappa utan att behöva ta en andningspaus eller inte kan föda utan kejsarsnitt..djurplågeri.
I mediarapporteringen dyker det med jämna mellanrum upp diskussioner om att förbjuda vissa raser. Läste nåt om det redan för 20-25 år sen vill jag minnas. Alltid dyker det upp nåt stolpskott till ”hundexpert” som alltid påtalar att det minsann alltid, enbart är hundägarna det fel på, inte hundraserna.
Märkligt att ”experter” väldigt ofta har fel. Kommer osökt att tänka på Jerzy Sarnecki som ofta agerar ”expert” i alla mediekanaler, men har haft fel om typ allt. Vet inte om det är typiskt svenskt eller typiskt mänskligt att lita blint på vad vissa ”experter” säger